Hej på er därute i det vida internet! Jag har bestämt mig för att flytta min blogg från bloggplatsen.se till wordpress.com! Vill du veta mer om varför? Surfa dig vidare hit till mitt första inlägg där för att få svar på frågebubblorna som antagligen susar ovanför ditt huvud. Tack för den här tiden bloggplatsen, men tyvärr så funkar inte detta längre mellan oss. Sorry, nu avlägsnar jag mig innan detta avsked blir för svårt för någon av parterna. För läsarna finns det dock inget att sörja över, bloggen fortsätter ju på wordpress! Denna bloggadress kommer dock finnas kvar för läsning, men ses på wordpress istället för nya och färskt rykande inlägg!

Ny bloggadress: http://bachbloggen.wordpress.com/

Den franska barockkungen framför alla andra var Ludvig XIV. Han gjorde Frankrike till en auktoritär stat under styre av en absolut monark, med andra ord han själv. Han blev med åren känd som Roi de Solei, eller som vi säger på svenska solkungen då han såg sig själv som centrum av det franska hovet och såg alla andra som inget annat än små planeter vars största mål och syfte är att kretsa kring honom, i absolut harmoni. Men hur blev han känd under det smeknamnet? Den unge Ludvig kröntes redan vid tio års ålder (se bilden) och gjorde sig tonåring känd som solkungen då han framförde en ballet med musik av den italiensk-franska tonsättaren Jean Baptiste Lully. Kungen var en oerhörd skicklig dansare och som slutnummer till hans Ballet de la nuit gjorde han i slutnummret själv entré som den romerska solguden Apollo. Han var väl inklädd i rollen, med en romersk lagerkrans som var prydd med gyllene strålar. Inledningen på denna danskonsert med Lullys ouverture kan du se i detta klippet på det sättet som historien har tolkats i den franska filmen Le roi danse (Kungen dansar). Hela baletten i sig representerar dagen och solens perfekta och komplexa dygsnrytm tills det hela slutar med solnedgång. Jag tycker att Lullys musik speglar detta på ett alldeles ypperligt sätt, en oerhört pompös kraft som genomtränger Konserten är med andra ord Ludvigs sätt att propagera sig själv så att han kan ta an sig rollen som en absolut monark. Vem skulle kunna klanka ner på solens oerhörda lysande styrka? Den är ju till och med evig, den inleder varje dag med sitt ljus och slutar i kall mörk död mot solnedgången och den annalkande natten, men dagen efter så återkommer solen med sin ogenomträngara kraft. Den är odödlig, och det tror jag Ludvig XIV ville vara.

Ni som är frenetiska och trogna följare till denna blogg kanske såg att bloggen har sätt lite annorlunda ut de senaste dagarna. Det beror på att bloggportalen som denna blogg ligger på har ökat bloggbredden vilket innebär att bloggens text tillsammans med bloggens toppbild (header) såg oerhört udda ut. Detta är nu tillfälligt fixat så att alla nya inlägg alla fall kommer få en någorlunda snygg layout då de senare inläggen ser lite assymetriska ut jämför med utseendet i detta inlägg. Egentligen skulle jag vilja återgå till det gamla utseendet, men det verkar inte gå. Bloggplatsen motiverar förändringen med att det hela ser bättre upp för folk som har större bildskärmar, men jag har ju trots allt en rätt liten laptop. Ni med stora bildskärmar, ser ni förbättring i det hela blogglayouten? Får se om jag kan fixa en lite mer kreativ toppbild även om det inte är huvudsyftet med denna blogg, men det kanske krävs en viss konstnärlig finess med headern när det nu är en rätt kulturell blogg jag driver och att jag definerar mig som en rätt kreativ person?

De senaste dagarna har jag i alla fall inte känns mig särskilt kreativ, faktiskt ganska nere och ledsen.Helgen blev inte alls så rolig som jag hade hoppats att den skulle kunnat bli, jag skrev ett dåligt prov fredagen innan och jag är allmänt pessimistisk mot världen. Själv ser jag mig som en sann rationell realistist just nu, men jag tror andra kanske delar synen om att jag är lite väl pessimistisk. Denna nedstämdhet har hos mig gjort utlopp i mystisism i renässansmusik, en genre som jag annars inte lyssnar så särskilt mycket på. Jag har på sistone fångats av skönhetens hos de akustiska körverken av bl.a. Byrd och Palestrina. Det är något magiskt att höra en klockren kvint, en välstämd durters tillsammans med självständigt svävande stämmor som rör sig på ett eget självständiga sätt, men ändå tycks ha en slags roll i helhetens komplexa harmonier. Det går inte riktigt att förklara, får bara be er att sluta ögonen och lyssna själva. I klippet nedan kan du höra den engelska renässanstonsättaren William Byrds tonsättning av den katolska hymnen Ave verum corpus.

William Byrd - "Ave Verum Corpus"

I kväll var det ett mycket spännande avsnitt av Musik Special på SVT 2 som handlade om den svenske tonsättaren Sven-David Sandström (f. 1942, se bild) som i programmet följdes under repetetioner av hans nyskrivna Missa Brevis vilket är latin för liten mässa. Att kalla den liten mässa är väl en underbedrivt, musiken är rätt storslagen tycker jag, som om modern atonalitet möter senromantiska breda musikdrag. Jag gillade speciellt den sista satsen som framfördes med solisten Malena Ernman under ledning av Gustav Sjöqvist som många kanske känner igen som jurymedlem i SVT:s Maestro. Det som ändå var mest intressant med detta programmet var titeln som blev I Bachs fotspår. Det visade sig under programmets gång att Sven-David Sandström verkligen går i denna magnifika kompositörs tonspråk då han nyligen har fullbordat en komplett nyskriven musikliturgi för kyrkoårets samtliga söndagar, en bedrift Bach försökte sig på under hela sitt liv, men aldrig riktigt hann klart med.

För Sandström tog det endast tre år. Kanske för att han har en större bredd inspirationskällor genom musik-

historien att luta sig tillbaka emot. Dock så tror jag att Sandström i det stora hela inte är någon 2000-talets Bach och det menar jag inte för att hans tonspråk, som du kan höra exempel på här, är så modernt utanför hans mentalitet är så olika den gamla barockmästaren. Bach var i den lilla staden den missförstådda utbölingen som ingen förstod sig på eller ens gav bekräftelse. Bach var ingen internationell kändis på sin tid som Telemann och Händel var. Därför tror jag att det kanske någonstans uppe i de norrländska skogarna sitter en liten modern och missförstådd Bach. Sandström har ju idag ett stort mediatryck och en bred lyssnarskara över hela världen. Han är nog snarare en modern variant av Georg Phillip Telemann, men han kommer nog inte bli nästan helt bortglömd om 300 år, som Telemann tyvärr är idag.  

Kan ju börja med att säga att jag inte åt i bamba (”skolmatsal”) i fredags, mest p.g.a. att jag slutade så tidigt och absolut inte är så särskilt förtjust i just lasagne. Det kändes extra betryggande att jag valde att avstå från skolbespisningen i fredags speciellt då en av Hvitfeldtska gymnasiets många elever, denna vid namn Anton Staxäng hittade en död larv inbäddad bland pastaplattorna i hans lunchportion. Det är ju en sak att man vid enstaka tillfällen finner en larv i en sallad, har själv varit med om det i grundskolan. Våra grönsaker kommer ju från odlingar, från naturen där insekter är svårt att undvika. En enstaka larv i salladen tyder nog snarare på att salladen är just naturlig och inte överpumpad med insektsmedel och andra läskiga ämnen. Just i detta fall blir jag dock lite förvirrad. Hur fasen hamnade en larv i en lasagne? Huruvida detta var ett enstaka fall eller inte är ju också svårt att avgöra, men om det rör sig om upprepade larvincidenter i vår skolmat borde vi ju verkligen kontakta vår leverantör samt överse rutiner kring hygien i köket. Vi borde efterfråga en stor granskning efter som detta känns speciellt då en av våra skoltidningar förra året rapporterade hur maten efter renoveringen av skolköket skulle öka i kvalité. Det nämndes speciellt en ökad andel mat med ekologiskt ursprung, ett ökat självhushåll med mindre hel och halvfabrikat och mer vegetarisk mat. Var är den ökade kvalité som lovades?

Kändes oerhört positivt då men nu är jag lite tvekande, för jag kände att resultatet av denna renovering redan innan fredagens larvhändelse är till en ganska stor besvikelse. Maten har till viss del ökat i kvalité, speciellt den vegetariska, men själva bamban känns inte alls gästvänlig, eller ens möjlig att gå in i lunchrusningen. Arkitekten som ledde hela projektet tycks inte har tänkt till riktigt då han lade in- och utgång till skolmatsalen via samma trånga entréhall. Detta leder till onödigt långa köer och allmän otrevnad samt stress för de som ska ha mat och de som vill ut ur lokalen. Med att nämna detta vill jag säga att Hvitfeldtska gymnasiet har större problem än en enstaka larv i maten, men man får dock inte underskatta denna händelse. Vårt gymnasium är trots allt ett kommunal sådant vars budget finansieras av göteborgarnas skattepengar. Då skulle man verkligen kunna fråga sig hur något sådant här skulle kunna hända och vad man vill ha för sin skatteinvestering i den offentliga sektorn. Sen skulle man slutningen kunna fråga sig detta: Vad var mest proteinrikt, larven på Antons tallrik eller lasagnen den var inbäddad i? Sveriges skolelever jobbar arslet av sig från 8-16 varje dag och då borde de ju banne mig få lite mer kvalité. Skulle kunna avsluta med att säga att även innan fredagens larviga (ursäkta ordvitsen) händelse så har en stor del av mitt studiebidrag gått till att äta lunch utanför bamba. Kommer i fortsättningen att undvika bamba allt mer tills jag känner att det har skett någon förändring, både när det gäller matens kvalité samt logistiken kring entrén.

Tänk så mycket konstmusiken egentligen har utvecklats ur det breda perspektivet, från enstämmiga gregorianska sånger i den tidiga medeltidens katolska kyrka till heltokig modern atonalitet. Alltid så tycks kompositörerna drivas till att skapa något nytt och bryta nya gränser och det är väl betryggande det för annars så skulle vi ju knappast ha haft någon utveckling i tonspråk alls. En som under 1900-talet verkligen utvecklade musiken och rent av vände upp och ner på begreppet musik och hur vi definerar det var den amerikanska tonsättaren John Cage. Han fick nycket av sin inspiration från den zenbuddistiska filosofin där tystnaden spelade en stor roll, vilket han tog in i musiken med sitt banbrytande stycke 4'33, ett 4 minuter och 33 sekunder långt stycke i tre satser av absolut tystnad.

Varje gång upplevs verket på olika sätt då omgivningens ljud sätts i fokus och värdesätts mer än vad man annars gör. Man skulle komiskt kunna säga att Cage musik är bättre än av det låter, men det finns faktiskt musik av honom som låter, ett exempel är en samlign sonater och interluder (mellanspel) för preparerade pianon. I noterna finns inte bara instruktioner om hur styckena ska spelas utan också hur pianot ska prepareras med diverse föremål, exempelvis spikar mellan strängar. Resultatet blir ett dämpat och mer utspritt ljud som är svårt att förklara, det går bara att lyssnas på för att förstås. Hans femte sonat ur samlingen tilltalar mig speciellt, som om afrikanska rytmer möter några slags rå metallisk stadsljud. Mycket spännande! Formmässigt är musiken inte så progressiv som man kan tro, här har vi ett stycke som faktiskt går i AABB-form, som vilken Scarlatti-sonat som helst, fast ändå inte!

John Cage - "Sonatas and interludes": Sonata no. 5

När tiden går så förändras också folks värderingar kring saker och ting. Jag tror att det för ett tag sen såg som något ganska udda att springa och köpa kläder och artefakt i second hand-butiker, men nu är det ganska inne. Hur kommer det sig? Folks dåliga ekonomi eller att vi börjar inse att vi inte ständigt kan konsumera nytt och nytt, gång på gång? Jag tror det är lite en kombination av båda, men säkert till största del på grund utav vår ökande omsorg för jordens resurser. Idag efter att ha skrivit kanske mitt sämsta prov i skolan hittilst så sprang jag iväg till Emmaus och köpte mig en välbehövd vinterrock, min gamla känns så välanvänd nu. Jag har ju haft den andra i tre säsonger och han säkert använda den parallelt med denna, om jag tvättar den och syr på en knapp.

Nu känns det alla fall fräscht med något som för mig är nytt, men som har brukats och varmt x-antal personer innan mig. Rocken kostade dessutom bara 800:-, inte så mycket när man tänker på att det är en fin beige mockakappa med värmande isländsk fårpäls innuti. Om jag skulle gått till H&M och köpt mig en yllerock där skulle jag säkerligen ha betalat minst lika mycket för något inte lika värmande och långt ifrån lika originell som denna rock är. Jag känner mig nu nöjd på flera sätt - jag har en för mig ny rock till vintern som har tärt så lite på jorden som möjligt i inköp för det är ju inte bara jag som har brukat den innan. Nu kan man värmas i vinter och med gott samvete. Känns också att jag på gott och ont fallit in i den bloggstereotypa modesvängen, men det behövs väl det med här ute i det vida internet.

Jag kan inte riktigt beskriva hur lyckliga jag är just nu! Glädjen liksom bubblar ur mig! Vad är det då som gör mig så fruktansvärt glad, undrar du? Jo, du förstår, jag är ju så fruktansvärt förtjust i kostymdramor, nästan lite väl besatt av genren så därför kokar lyckan över när jag läser denna artikel som tar upp SVT:s nya storsatsning - en kriminalare vid namn Anno 1790 som utspelar sig i 1790-talets Stockholm. Med tanke på diverse trailers som du kan se här via SVT Play så verkar det hela lovande. I min uppfattning från SVT:s egen hemsida så är serien ett klassiskt triangeldrama. En revolutionär ung komissarie med antiroylistiska och ateistiska ideér förälskar sig i en radikal fritänkande kvinna som självklart är olyckligt gift med polismästaren, komissariens överman.

Till råga på detta är den komissariens kollega och medhjälpare hans absoluta motsats. Visst bånar det gott för spännande kvällsunderhållning? Slutet av 1700-talet är ju också rent historiskt sätt oerhört spännande med en brinnande revolution pågående i Frankrike som får alla Europas diktatorer att darra tänder av skräck. Jag kan inte vänta tills den börjar på måndag, så länge får jag väl nöja mig med en repris av serien om USA:s andra president John Adams som kan finnas här på SVT Play. Också mycket sevärt som jag rekommenderar varmt till alla som gillar dessa former av historiska dramer.

Rolluppsättningen av SVT:s senaste kostymdrama-satsning, Anno 1790!