Ni som har följt denna litterära skapelse på internet kanske vet att jag inte är så särskilt förtjust i modern klassisk musik. Jag brukar mest dela med mig med äldre klassisk musik som barockmusik och wienklassictisk musik. Idag blev jag dock positivt överraskad då Göteborgs symfoniker bjöd på mycket spännande och atonal musik. Konserten öppnade med ett underligt stycke av kompositören Ingvar Lidholm (f. 1921). Det första som sker är att publiken chockas av maffiga klusterackord i det starkaste forte man kan tänka sig! Det är nästan komiskt att se de allvarliga ansikterna på orkestermedlemarna och dirigenten till denna konstiga musik! Oerhört fräckt och dessutom så beundrar man ju de som spelar denna atonala, svåra och mycket ologiska musik. Man måste ju ändå spela rätt och göra kompositören rättvisa, även om åhörarna kanske inte skulle reagera så mycket om något gick fel.

Mitt i konserten kommer en ljuvlig höjdpunk. Vi bryts från den moderna klassiska musiken och rör oss in i lite mer tonala tongångar, och vilka fantastiska tongångar! Jag tror jag aldrig har hört Stenhammer förut, men hans körmusik är ju alldeles ljuvlig. Vi fick denna afton höra Stenhammars körverk Snöfrid för tre solister, kör och orkester. De tre fantastiska solisterna var Nina Ewald (sopran) Maria Forsström (alt) och Martin Thörnqvist (tenor). Sopranen och tenoren smälte in i orkestermörkret med sina svara utstyrslar och utsitckaren är ju alten Maria med sin glänsande alvliknande kläning med stort släpp. Känns som det är med eftertanke, precis som Martin Thörnqvist säger i sitt solo: "Snöfrid (syftar på altsolisten Maria) hur fager du är i din silverskrud!". Dock tycker jag att det är synd att kören liksom försvinner bakom den starka orkestern. Va vad det som kören sjöng egentligen? De var ju faktiskt på svenska men ändå måste jag ibland titta ner i programbladet för att snappa upp texten så man får insikt i handlingen. Det borde ju inte behövas. Det måste finns nått sätt så man kan sänka orkestern i dynamik och släppa fram kören mer!

Carl Nielsen (1865-1931)

Efter det fantastiska körverket Snöfrid var det dags för en symfoni av den danska kompositören Carl Nielsen och inte vilken symfoni som helst utan kompositörens första! Mycket djärvt, han var endast 27 år vid urruppförandet då han dessutom satt med och spelade i andraviolin-stämman. Tänk Beethoven var ju 30 år när han skrev sin första symfoni och jag känner faktiskt lite Beethoven i Nielsens första symfoni. Verket har klassitiska formdrag, men med senromantiska influenser likande Wagner och Brahms. Dock så känner faktiskt Beethovens känsla för orkestrering och Mozarts vackra melodier i detta verket, speciellt i det vackra durtemat i första satsen som vandrar mellan träblåsarna och stråkarna. Det svängde riktigt bra allafall. Symfonikerna är så fruktansvärt proffsiga så det är inte sant. Dirigent under hela konserten var en ung man vid namn Stefan Solyom. Han var då en väldigt engagerad dirigent. När man på skolan lär sig om dirigeringsteknik blir man lite irriterad på dirigenter som inte följer slagscheman. Solyom var en sån dirigent, han verkade mer intresserad i sina slag som liknande att man kastar vatten i ansiktet en att slå ett riktigt slagschema enligt boken! Men va gör det egentligen? Inte mycket! Dudamel tar ändå hem priset när det gäller dirigenter som är mer handformande konstnärer än dirigenter som följer slagschema, men ändå gillar jag det.

Det är snö nu! Skitmycket! Inte okej asså, det ska la änna vara vår nu tycker jag! Jag känner verkligen inte för att gå ut i detta vädret, men det måste jag ju för det är prov idag. Dessutom hittade jag häftet som jag behövde för provet så det var ju bra. Men snön är inte det kyligaste just nu, bloggvärlden är desto kallare och tråkigare. Jag blir så less att läs meddelande i hajpningar, en reklam tjänst för bloggar som dessa meddelandebilderna jag bifogat i detta inlägg. Mitt liv i text och bilder må nog vara den tråkigaste slogan och det torraste reklamargumentet för att någon skulle vilja besöka en blogg. Alla skriver så, t.o.m på deras header.

Problemet är ju att det är precis det en blogg är. När du vill göra reklam din blogg måste du berätta vad som gör din blogg unik, inte definera för läsaren var en blogg är för något. Alla vet att en blogg innehåller livsbetraktelser i text och bilder! Sen så dessutom så måste alla ha frågestund som ni också kan se på bilderna. Varför då? Vafa tror du att jag vill gå in på din blogg och fråga dig något om dig? Boring to da max, du får la ta och visa din personlighet i dina blogginlägg istället. Precis, snälla bloggare och bloggerskor därute: Visa eran personlighet, bli inte så jävla mainstream och härma varandra.