Förra veckan så var det en mycket speciell konsert på Göteborgs Konserthus vars recensioner du kan läsa här och här! Konserten sammanföll tyvärr till viss del med Grönt Forum, men jag kunde ju ha gått i torsdags ändå. Kanske jag undantränger min skeptism till denna form av konserter. Det som i torsdags och fredags spridde sig i ljudvågor mellan Stora salens lönnträdsekande väggar var något så ovanligt som en nyomskrivning av Ludwig van Beethovens femte symfoni och "Albinonis Adagio". Hur togs detta? Enligt recensenten på GP väldigt bra tydligen, men jag undrar vad publiken tyckte och vad jag skulle ha tyckt om jag hade varit där? Det känns väldigt tabu och förbjudet i den klassiska musikvärlden att förändra om ens nytolkna klassisk musik, så detta kanske är bra för kulturen? Jag förstår dock tonsättaren Anders Hultqvist, som har gjort omarbetningarna av verken, i hans argumentatering.

Originalmanuskriftet till Ludwig van Beethovens Symfoni no. 5. 

Inom teaterns värld så skrivs manus om och översätts mellan språk kors och tvärs. Hur kommer det sig att man inte i musikens värld omarbeta musik på samma sätt? Jag kan förklara det så enkelt som att musikens språk är evigt och talar till människor på ungefär samma sätt idag som för hundratals år sedan. När vi i Sverige ska uppföra klassiska pjäser av William Shakespeare eller antika dramer från grekernas storhetstid känns det ytterst opassande att spela upp de på originalspråken då få skulle förstå det, dock så visar man ju konstnärerna större respekt då vitsen och skönheten i deras formuleringar delvis försvinner i översättningar. Kompromiss görs också om vi sätter upp pjäser av Strindberg. Torr och tråkig 1800-tals-svenska känns idag ganska oattraktivt ibland och vinsten i båda exempel här är ju att man når ny publik.

I den klassiska musiken har man dock vunnit ny publik om och om igen, oavsätt om musiken på pappret har sätt likadan ut eller inte. Instrumenten har förändras ganska mycket och säkerligen lät Beethovens femte symfoni lite annorlunda ut på dåtidens sensträngade instrument som var norm ändra fram tills andra världskriget, men kompsitionerna i sig har ju aldrig förändras, men ändå attraherar de generation efter generation. I teaterns värld kan jag förstå vinsten med nyöversättningar men inte inom musiken, för egentligen har man inte gjort någon form av översättningar utan Anders Hultqvist har egentligen bara skrivit egna variaitoner på andra tonsättares verk, något som har skett i århundranden innan honom. Här finns egentligen inget nytt i genre, bara nya ideér från dagens tonsättare. Ny publik kommer den klassiska musiken få så det är inget att frukta här. Det är ju redan så bra från början.

Jag är väl en sådan person som gillar mycket sådant som andra inte gör. Jag gillar till exempel mycket klassisk musik som idag kanske är lite udda, speciellt i min åldersgrupp. Jag gillar även andra saker som bryter från normerna, ett exempel är min avsky för vår och sommarmånaderna. Jag vet faktiskt inte varför jag ogillar sommarens hetta, men jag tror det har och göra med min allergi som sällan tillåter mig att njuta av dessa delar av året fullt ut. Däremot så älskar jag hösten och dagens vackra höstdag fick mig att vilja hylla hösten i musik här på bloggen och vad passar inte bättre än Vivaldis höstkonsert från "Le quattro stagioni" eller som de heter på svenska, de fyra årstiderna.

Denna samligen med solokonserter är inte likt andra i tiden då musiken även kan kategoriseras i genren programmusik. Till konserterna hör även ett antal sonneter som tydligt speglar musiken. I första satsen av hösten så berättar sonneten som hör till där om hur jordbrukarna firar höstens ankomst med fest och dans medan de samlar in skörden. Mot slutet så utbryter det hela i att bönderna blir så alkoliserade att de somnar till och sover igenom hela andra satsen där den lugna karaktären återstår, faktiskt till och med helt utan solist inslag.

I tredje satsen vaknar dock bönderna till liv igen och ger sig ut i jakt som den bastanta rytmen i musiken antyder om. I klippet nedan går musikerna ett steg lägre än att bara spela musiken utan de tolkar också sonneterna genom dramatik medan de spelar och framför musiken. Tycker det är ganska underhållande medan det samtidigt underbetonar texterna som hör till. Dessutom är det ju facinerande hur musikerna kan fokusera på så mycket samtidigt. Angående uppförandepraxis på Vivaldis tid så vet man inte mycket om hur sonneterna kom in i bilden. Kanske stod de med i programmet, kanske lästes de upp. Jag tror då knappast de agerade ut musiken, men vem vet?

A.L Vivaldi - "Le quattro stagioni" op. 8 - no. 3 i F-dur "L'Autunno"